DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.66506#0073
SMÄRTANS VÄLLUST
59
ning L Genom att taga fasta på någon sann eller fingerad
anledning till sorg — en Linos’ eller Adonis’ död — lyckas
deltagarena, så föreställa vi oss, framkalla hos sig själfva en
sinnesrörelse, i hvilken de aktiva och stimulerande elementen
äga öfvervikt öfver smärtan.
Hur barbariska sådana nöjen än må förefalla oss, så är
det ingalunda säkert att vi fullständigt ha vuxit ifrån detta
slags förlustelser. Nöjet att åse en tragedi innefattar otvety-
digt njutningen af en lånad smärta, hvilken vi, genom omed-
veten sympatisk imitation, i en viss mån göra till vår egen 2.
Och samma företeelse framträder i en ännu enklare form i
det välkända bruket — som är så allmänt hos de lägre klas-
serna i alla länder — att besöka begrafningar och likartade
ceremonier, vid hvilka sorgens uttryck kan betraktas och
tillägnas.
Det vore mer än öfverflödigt att genomgå alla de olik-
artade emotionella tillstånden för att bevisa det hvart och ett
af dem, om det i och för sig kan bli föremål för njutning,
antingen omedelbart eller genom sina reaktioner är förbundet
med en stegring af utåtvänd värksamhet. Men något som
icke bör lämnas oanmärkt är, att den lust, som härflyter ur
den motoriska äggelsen, i många fall kan bli yttermera steg-
rad genom inflytandet af intellektuella element, hvilka äro
enklare än den sentimentala reflexionen och hvilka icke häller
1 Taylor, Te Ika A Maui. s. 175, om Tangi-festerna på New-Zealand. Welcker, Kleine
Schriften. I. SS. 26—31. Sittl, Geschichte der Griech.isck.en Literatur. I. S. 24. För en förstående
tolkning af dylika sorgefester se Réclus, Les primitifs. ss. 239—240. Jfr. äfven iakttagelserna
hos Lobeck i Aglaophamzis. I. SS. 688—690 och Groos i Die Sfiele der Menschen. S. 38.
Dessa exempel ådagalägga, att icke ens den primitiva konsten ger någon bekräftelse
åt de åsikter som nyss blifvit återupplifvade af Herckenrath och Faguet (Faguet, Drame an-
den ; drame möderne, ss. 2, 7, 12) och så talentfullt kommenterade af Mr. Walkley [Frames
of Mind. ss . 1—7), enligt hvilka njutningen af såväl tragedin som komedin skulle kunna redu-
ceras till en illvilligt lustbetonad tillfredsställelse öfver vår egen trygghet i kontrast till an-
dras lidande. Den jämförande psykologin tenderar vida mer till att understöda de författare,
som påstå att vi i tragedin njuta af den lust, som är inneboende i sorgen själf. Jfr. Shelley,
A Defence of Poetry. S. 35.
2 Lobeck, Aglaofhamus. I. s. 688. „De hoc universo genere dicere licet id quod res
habet, hominis naturse quodam instinctu ut laetandi ita lugendi causas sibi fingere; unde est,
quod aliena funera sequuntur, quod ignotis sepulchris adsident, quod prseteritorum malorum
memoriam refricant.
59
ning L Genom att taga fasta på någon sann eller fingerad
anledning till sorg — en Linos’ eller Adonis’ död — lyckas
deltagarena, så föreställa vi oss, framkalla hos sig själfva en
sinnesrörelse, i hvilken de aktiva och stimulerande elementen
äga öfvervikt öfver smärtan.
Hur barbariska sådana nöjen än må förefalla oss, så är
det ingalunda säkert att vi fullständigt ha vuxit ifrån detta
slags förlustelser. Nöjet att åse en tragedi innefattar otvety-
digt njutningen af en lånad smärta, hvilken vi, genom omed-
veten sympatisk imitation, i en viss mån göra till vår egen 2.
Och samma företeelse framträder i en ännu enklare form i
det välkända bruket — som är så allmänt hos de lägre klas-
serna i alla länder — att besöka begrafningar och likartade
ceremonier, vid hvilka sorgens uttryck kan betraktas och
tillägnas.
Det vore mer än öfverflödigt att genomgå alla de olik-
artade emotionella tillstånden för att bevisa det hvart och ett
af dem, om det i och för sig kan bli föremål för njutning,
antingen omedelbart eller genom sina reaktioner är förbundet
med en stegring af utåtvänd värksamhet. Men något som
icke bör lämnas oanmärkt är, att den lust, som härflyter ur
den motoriska äggelsen, i många fall kan bli yttermera steg-
rad genom inflytandet af intellektuella element, hvilka äro
enklare än den sentimentala reflexionen och hvilka icke häller
1 Taylor, Te Ika A Maui. s. 175, om Tangi-festerna på New-Zealand. Welcker, Kleine
Schriften. I. SS. 26—31. Sittl, Geschichte der Griech.isck.en Literatur. I. S. 24. För en förstående
tolkning af dylika sorgefester se Réclus, Les primitifs. ss. 239—240. Jfr. äfven iakttagelserna
hos Lobeck i Aglaophamzis. I. SS. 688—690 och Groos i Die Sfiele der Menschen. S. 38.
Dessa exempel ådagalägga, att icke ens den primitiva konsten ger någon bekräftelse
åt de åsikter som nyss blifvit återupplifvade af Herckenrath och Faguet (Faguet, Drame an-
den ; drame möderne, ss. 2, 7, 12) och så talentfullt kommenterade af Mr. Walkley [Frames
of Mind. ss . 1—7), enligt hvilka njutningen af såväl tragedin som komedin skulle kunna redu-
ceras till en illvilligt lustbetonad tillfredsställelse öfver vår egen trygghet i kontrast till an-
dras lidande. Den jämförande psykologin tenderar vida mer till att understöda de författare,
som påstå att vi i tragedin njuta af den lust, som är inneboende i sorgen själf. Jfr. Shelley,
A Defence of Poetry. S. 35.
2 Lobeck, Aglaofhamus. I. s. 688. „De hoc universo genere dicere licet id quod res
habet, hominis naturse quodam instinctu ut laetandi ita lugendi causas sibi fingere; unde est,
quod aliena funera sequuntur, quod ignotis sepulchris adsident, quod prseteritorum malorum
memoriam refricant.