14
KONSTENS URSPRUNG
det ens de primitivaste konstformer skulle ha kunnat framträda
och utvecklas hos ett folk, som själft ägde alls inga „ estetiska “
behof. Man kan tvista om den mån af inflytande som den
„autoteliska“ konstvärksamheten utöfvat på enskilda värk och
yttringar. Man kan också taga till uppgift att afgöra på hvil-
ket bestämdt stadium af utvecklingen den estetiska värksam-
heten blir så frigjord, att man med skäl kan tala om en „ren“
och „äkta“ konst. Men det är icke troligt att sådana under-
sökningar någonsin skola kunna leda till säkra resultat. Ju
mer man studerar konsten, i synnerhet den primitiva konsten,
från en jämförande och historisk synpunkt, desto mer lär man
sig inse hur omöjligt det är att afgöra hvar de utomestetiska
motiven upphöra och de estetiska motiven begynna. Det enda
vi kunna ernå är den något obestämda slutsatsen — med hvil-
ken vi icke kompromettera oss åt någotdera hållet — att det är
lika omöjligt att bortförklara det estetiska syftet som att upp-
visa dess närvaro i obemängd form i något enskildt konstvärk.
För konstfilosofin som en vetenskap för sig är äfven detta
obestämda resultat af en afgörande betydelse. Det ger oss rätt
att betrakta alla konstens former och utvecklingsstadier som
vittnesbörd om en värksamhet, hvilken sträfvar att bli mer
och mer oafhängig af lifvets omedelbara nödvändigheter.
Denna sträfvan, å andra sidan, erbjuder oss icke blott en utgångs-
punkt, från hvilken vi kunna gripa oss an med den allmänna
konstfilosofin, den framställer samtidigt för oss det största
problemet i denna vetenskap. Huru människosläktet har för-
mått ägna så mycken energi och ifver åt en värksamhet,
hvilken kan vara nästan fullständigt blottad på yttre utilistisk
ändamålsenlighet, det är i själfva värket’den gåta, som främst
gör anspråk på psykologens och sociologens uppmärksamhet.
För författaren af detta arbete har det åtminstone förefallit att
en behandling, och ett försök till förklaring, af denna skenbara
paradox är en uppgift, som äger intresse och betydelse
nog för att bilda ämnet för en särskild undersökning.
KONSTENS URSPRUNG
det ens de primitivaste konstformer skulle ha kunnat framträda
och utvecklas hos ett folk, som själft ägde alls inga „ estetiska “
behof. Man kan tvista om den mån af inflytande som den
„autoteliska“ konstvärksamheten utöfvat på enskilda värk och
yttringar. Man kan också taga till uppgift att afgöra på hvil-
ket bestämdt stadium af utvecklingen den estetiska värksam-
heten blir så frigjord, att man med skäl kan tala om en „ren“
och „äkta“ konst. Men det är icke troligt att sådana under-
sökningar någonsin skola kunna leda till säkra resultat. Ju
mer man studerar konsten, i synnerhet den primitiva konsten,
från en jämförande och historisk synpunkt, desto mer lär man
sig inse hur omöjligt det är att afgöra hvar de utomestetiska
motiven upphöra och de estetiska motiven begynna. Det enda
vi kunna ernå är den något obestämda slutsatsen — med hvil-
ken vi icke kompromettera oss åt någotdera hållet — att det är
lika omöjligt att bortförklara det estetiska syftet som att upp-
visa dess närvaro i obemängd form i något enskildt konstvärk.
För konstfilosofin som en vetenskap för sig är äfven detta
obestämda resultat af en afgörande betydelse. Det ger oss rätt
att betrakta alla konstens former och utvecklingsstadier som
vittnesbörd om en värksamhet, hvilken sträfvar att bli mer
och mer oafhängig af lifvets omedelbara nödvändigheter.
Denna sträfvan, å andra sidan, erbjuder oss icke blott en utgångs-
punkt, från hvilken vi kunna gripa oss an med den allmänna
konstfilosofin, den framställer samtidigt för oss det största
problemet i denna vetenskap. Huru människosläktet har för-
mått ägna så mycken energi och ifver åt en värksamhet,
hvilken kan vara nästan fullständigt blottad på yttre utilistisk
ändamålsenlighet, det är i själfva värket’den gåta, som främst
gör anspråk på psykologens och sociologens uppmärksamhet.
För författaren af detta arbete har det åtminstone förefallit att
en behandling, och ett försök till förklaring, af denna skenbara
paradox är en uppgift, som äger intresse och betydelse
nog för att bilda ämnet för en särskild undersökning.