SIGISMUND
Sigismunds håg' låg åt helt annat håll än åt statsbekymren. Likt sin farfar,
kung Gustav, var han begåvad med ett öppet sinne för skönhet i natur och
konst och liksom sin far, som om sig själv vittnat, att “bygga är min största
lust“, var han en stor byggherre, ehuru denna hans verksamhet naturligtvis
inföll i Polen och ej i Sverige, där han ju under sin semåriga regeringstid så
litet uppehöll sig. Men han utövade själv med iver och framgång målarkonsten
och sysslade med konstslöjd. Märkvärdigt nog ha våra hävdaböcker ingen-
ting att därom sörtälja, om man bortser från att Fryxell i förbigående om
konungen yttrar, att han, i stället för att rätt sköta sitt kall, “ritade och sys-
selsatte sig med andra saker“. Att Sigismund var en talangfull amatör, nämnes
i Sverige ingenstädes och än mindre att han både som målare och guldsmed
srambragte saker, som kunna göra anspråk på att kallas konstverk. Han omgav
sig med en stab av konstnärer, såsom, förutom framstående arkitekter, den
produktive och fantasirike målaren Tomaso Dolabella från Venedig, den hol-
ländske porträttmålaren Pieter Danckerts de Ry, av vars hand ett porträtt av
Sigismunds senare gemål, den habsburgska ärkehertiginnan Constantia, ses på
Gripsholm, dennes landsman målaren-gravören Pieter Soutman, gotlänningen
Peter Rodelstedt, m. fl. Sigismund var, såsom lätt är att förstå, även konst-
samlare. Vårt land hade därav ingen fördel, men han var ju svensk och där-
för upptas han här bland svenska konstsamlare.
Första gången en målning av Sigismund omtalas, är, så vitt jag känner, i
den förteckning över av Gustav Adolf från kurfurstliga palatset i Miinchen 1632
bortförde tavlor, vilken kurfurst Maximiliam I, den hängivne konstsamlaren, lät
tillställa den sångne fältmarskalken Gustav Horn, med enträgen begäran att
genom hans bemedling återfå sina rövade konstsaker. Denna tavla, “Mag-
dalena^ synes dock icke ha varit identisk med en framställning av “Den heliga
jungfrun“ av Sigismunds hand, som den franske legationssekreteraren Charles
Sigismunds håg' låg åt helt annat håll än åt statsbekymren. Likt sin farfar,
kung Gustav, var han begåvad med ett öppet sinne för skönhet i natur och
konst och liksom sin far, som om sig själv vittnat, att “bygga är min största
lust“, var han en stor byggherre, ehuru denna hans verksamhet naturligtvis
inföll i Polen och ej i Sverige, där han ju under sin semåriga regeringstid så
litet uppehöll sig. Men han utövade själv med iver och framgång målarkonsten
och sysslade med konstslöjd. Märkvärdigt nog ha våra hävdaböcker ingen-
ting att därom sörtälja, om man bortser från att Fryxell i förbigående om
konungen yttrar, att han, i stället för att rätt sköta sitt kall, “ritade och sys-
selsatte sig med andra saker“. Att Sigismund var en talangfull amatör, nämnes
i Sverige ingenstädes och än mindre att han både som målare och guldsmed
srambragte saker, som kunna göra anspråk på att kallas konstverk. Han omgav
sig med en stab av konstnärer, såsom, förutom framstående arkitekter, den
produktive och fantasirike målaren Tomaso Dolabella från Venedig, den hol-
ländske porträttmålaren Pieter Danckerts de Ry, av vars hand ett porträtt av
Sigismunds senare gemål, den habsburgska ärkehertiginnan Constantia, ses på
Gripsholm, dennes landsman målaren-gravören Pieter Soutman, gotlänningen
Peter Rodelstedt, m. fl. Sigismund var, såsom lätt är att förstå, även konst-
samlare. Vårt land hade därav ingen fördel, men han var ju svensk och där-
för upptas han här bland svenska konstsamlare.
Första gången en målning av Sigismund omtalas, är, så vitt jag känner, i
den förteckning över av Gustav Adolf från kurfurstliga palatset i Miinchen 1632
bortförde tavlor, vilken kurfurst Maximiliam I, den hängivne konstsamlaren, lät
tillställa den sångne fältmarskalken Gustav Horn, med enträgen begäran att
genom hans bemedling återfå sina rövade konstsaker. Denna tavla, “Mag-
dalena^ synes dock icke ha varit identisk med en framställning av “Den heliga
jungfrun“ av Sigismunds hand, som den franske legationssekreteraren Charles