DOI Page / Citation link:
https://doi.org/10.11588/diglit.66506#0268
254
KONSTENS URSPRUNG
vid hvilka hvarje enskild deltagare dansar „skildt för
sig“ L
Den för kriget nödvändiga samstämmigheten och regel-
bundenheten kan naturligtvis effektivt understödjas genom ett
taktfast musikaliskt accompagnement. Och i själfva värket
finner man att musiken — särskildt instrumentalmusiken —
på de lägre utvecklingsstadierna allmänt användes för militära
ändamål2. Likväl är det sannolikt att denna konstart, och på
samma sätt de krigiska sångerna och danserna, ägt sin största
betydelse, icke som reglerande, utan som äggande faktorer.
Det fins många människostammar, hvilka förefalla fullkomligt
oförmögna att iakttaga något slags militärisk disciplin. Men
äfven i dessa vildars outvecklade och ometodiska krigföring
komma musiken, sången och dansen ofta till användning som
medel att ingifva krigarena mod och styrka. Den psykolo-
giska förklaringen för dessa krigiska äggelsemedel är natur-
ligtvis densamma, som tidigare åberopats vid behandlingen
af konstens förhållande till den praktiska värksamheten. Men
de allmänna principerna framträda med en långt större tyd-
lighet, när de tillämpas på denna särskilda värksamhetsform.
Framför alt är behofvet af äggelse aldrig så stort som
när det gäller att riskera sitt lif i en öppen fäktning. Om
arbetaren nödgas öfvervinna sin naturliga inertie, lättjan, så
har krigaren att besegra ett ännu starkare hinder: sin fruktan.
Och den primitiva människan synes, i motsats till de före-
ställningar, som utspridts genom den populära skönliteraturen,
vara snarare rädd än modig, när hon icke uppäggats genom
lämplig stimulering3. Denna feghet kan emellertid till en
1 Fritsch, Eiugeborenen Sild-Af rikas. s. 328. Fritsch’ auktoritet gör detta påstående
trovärdigt, ehuru det står i direkt motsats till Kolbe’s uppgift. Kolbe, Reise. ss. 530, 531.
Fritsch’ skildring af Hottentotternas dans stämmer för öfrigt i hufvudsak öfverens med Sparr-
man^ redogörelse. Sparrman, Resa. I. ss. 375, 376.
2 Jfr. med afseende å användningen af horn, trummor, pipor, etc. såsom militäriska
signaler Wallaschek, Primitive Music. ss. 88, 99, 100, 104, 111—113.
3 Jfr. t. ex. beskrifningen om Khond’ernas krigföring i Spencer, Descripiive Sociology.
Division I. Nr. 5. s. 17 (citat från Campbell, Khondistan. s. 42), och Mr. BidwilPs påstående
om att Maorfernas mod har sin grund i musikens och dansens äggelser. Bidwill, Ramides
KONSTENS URSPRUNG
vid hvilka hvarje enskild deltagare dansar „skildt för
sig“ L
Den för kriget nödvändiga samstämmigheten och regel-
bundenheten kan naturligtvis effektivt understödjas genom ett
taktfast musikaliskt accompagnement. Och i själfva värket
finner man att musiken — särskildt instrumentalmusiken —
på de lägre utvecklingsstadierna allmänt användes för militära
ändamål2. Likväl är det sannolikt att denna konstart, och på
samma sätt de krigiska sångerna och danserna, ägt sin största
betydelse, icke som reglerande, utan som äggande faktorer.
Det fins många människostammar, hvilka förefalla fullkomligt
oförmögna att iakttaga något slags militärisk disciplin. Men
äfven i dessa vildars outvecklade och ometodiska krigföring
komma musiken, sången och dansen ofta till användning som
medel att ingifva krigarena mod och styrka. Den psykolo-
giska förklaringen för dessa krigiska äggelsemedel är natur-
ligtvis densamma, som tidigare åberopats vid behandlingen
af konstens förhållande till den praktiska värksamheten. Men
de allmänna principerna framträda med en långt större tyd-
lighet, när de tillämpas på denna särskilda värksamhetsform.
Framför alt är behofvet af äggelse aldrig så stort som
när det gäller att riskera sitt lif i en öppen fäktning. Om
arbetaren nödgas öfvervinna sin naturliga inertie, lättjan, så
har krigaren att besegra ett ännu starkare hinder: sin fruktan.
Och den primitiva människan synes, i motsats till de före-
ställningar, som utspridts genom den populära skönliteraturen,
vara snarare rädd än modig, när hon icke uppäggats genom
lämplig stimulering3. Denna feghet kan emellertid till en
1 Fritsch, Eiugeborenen Sild-Af rikas. s. 328. Fritsch’ auktoritet gör detta påstående
trovärdigt, ehuru det står i direkt motsats till Kolbe’s uppgift. Kolbe, Reise. ss. 530, 531.
Fritsch’ skildring af Hottentotternas dans stämmer för öfrigt i hufvudsak öfverens med Sparr-
man^ redogörelse. Sparrman, Resa. I. ss. 375, 376.
2 Jfr. med afseende å användningen af horn, trummor, pipor, etc. såsom militäriska
signaler Wallaschek, Primitive Music. ss. 88, 99, 100, 104, 111—113.
3 Jfr. t. ex. beskrifningen om Khond’ernas krigföring i Spencer, Descripiive Sociology.
Division I. Nr. 5. s. 17 (citat från Campbell, Khondistan. s. 42), och Mr. BidwilPs påstående
om att Maorfernas mod har sin grund i musikens och dansens äggelser. Bidwill, Ramides