DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.42105#0080
42
Grandels uttalanden. Följden blev, att Fredenheim i ett memorial av d. 21
jan. 1798 hos K. Maj:t hemställde, att det Martelliska målningskabinettet
måtte på anförda villkor inköpas och att livräntan skulle lika fördelas mellan
staten och konungen (Gustav IV Adolf). D. 23 samma månad beslöts i kon-
selj, att köpeanbudet skulle antagas, och konungen tillkännagav, att han äm-
nade betala livräntan ur sin egen handkassa. Så brådskande behandlades
denna konstangelägenhet. Först i början av maj 1803 hitkom emellertid sam-
lingen — två månader efter Fredenheims frånfälle. Och så begynte ett oer-
hört arbete med att söka bringa någon reda i dessa massor av tavlor. Den
nye överintendenten Piper, som icke var förtrogen med sådana ärenden, hans
sekreterare Nordin, som uteslutande var en skri vkarl, den åttiotreårige, förr
så framstående tavelrestauratorn prof. Hallblad, “Garde de tableaux“, och
museikamreraren Göbel stodo där så gott som rådlösa. Det visade sig till
på köpet att ett stort antal av Martelli förtecknade målningar saknades och
att andra fått intaga deras plats. Exakt kunde revisionen därför ej avlöpa.
Och till råga på eländet var utrymmet i K. Museum i högsta grad otillräck-
ligt. Fredenheim hade tänkt sig den Martelliska kollektionen inlogerad i
Rotundan i Humlegården, men därav blev intet. I stället upphängdes en
större del av målningarna i K. Museum och i andra delar av K. Slottet —
till och med i trappuppgångarna. Och ändå räckte förrådet till även åt Målare-
akademien.
En bedrövlig historia var det hela. Martelli hade tydligen ravsat i hop
sitt “galleri“ i romerska antikvitetsbodar och på romerska auktioner, allt i
spekulationssyfte. Och när det gällde att döpa de oftast helt undermåliga
sakerna med granna namn, kände hans oförskräckthet inga gränser: det ge-
nerade honom t. ex. icke alls att på ett sköldpaddskal målat Medusahuvud
anbringa etiketten: “Rafael“ och att försäkra, att en illa tecknad “Putto“ hade
Tizian till upphovsman. Endast av obetydligare artister funnos äkta arbeten.
Grandels uttalanden. Följden blev, att Fredenheim i ett memorial av d. 21
jan. 1798 hos K. Maj:t hemställde, att det Martelliska målningskabinettet
måtte på anförda villkor inköpas och att livräntan skulle lika fördelas mellan
staten och konungen (Gustav IV Adolf). D. 23 samma månad beslöts i kon-
selj, att köpeanbudet skulle antagas, och konungen tillkännagav, att han äm-
nade betala livräntan ur sin egen handkassa. Så brådskande behandlades
denna konstangelägenhet. Först i början av maj 1803 hitkom emellertid sam-
lingen — två månader efter Fredenheims frånfälle. Och så begynte ett oer-
hört arbete med att söka bringa någon reda i dessa massor av tavlor. Den
nye överintendenten Piper, som icke var förtrogen med sådana ärenden, hans
sekreterare Nordin, som uteslutande var en skri vkarl, den åttiotreårige, förr
så framstående tavelrestauratorn prof. Hallblad, “Garde de tableaux“, och
museikamreraren Göbel stodo där så gott som rådlösa. Det visade sig till
på köpet att ett stort antal av Martelli förtecknade målningar saknades och
att andra fått intaga deras plats. Exakt kunde revisionen därför ej avlöpa.
Och till råga på eländet var utrymmet i K. Museum i högsta grad otillräck-
ligt. Fredenheim hade tänkt sig den Martelliska kollektionen inlogerad i
Rotundan i Humlegården, men därav blev intet. I stället upphängdes en
större del av målningarna i K. Museum och i andra delar av K. Slottet —
till och med i trappuppgångarna. Och ändå räckte förrådet till även åt Målare-
akademien.
En bedrövlig historia var det hela. Martelli hade tydligen ravsat i hop
sitt “galleri“ i romerska antikvitetsbodar och på romerska auktioner, allt i
spekulationssyfte. Och när det gällde att döpa de oftast helt undermåliga
sakerna med granna namn, kände hans oförskräckthet inga gränser: det ge-
nerade honom t. ex. icke alls att på ett sköldpaddskal målat Medusahuvud
anbringa etiketten: “Rafael“ och att försäkra, att en illa tecknad “Putto“ hade
Tizian till upphovsman. Endast av obetydligare artister funnos äkta arbeten.