DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.42105#0079
MARTELLIS TAVELSAMLING.
Sander har i sin märkliga bok “ Nationalmuseum “ ägnat så gott som hela
tredje delen åt den från dr Martelli i Rom av svenska staten inköpta tavel-
samlingen. Icke underligt, ty då och ända in på vårt århundrade, var hela
den sal i museet, som nu upptas av Konstnärsförbundets representanter,
fullhängd med mestadels ur Martellis galleri komna målningar, under det
att av den ursprungligen till nära 500 n:r uppgående kollektionen nu blott
omkr. 25 italienska tavlor och 8 franska (J. Vernet och Claude Lorrain) äro
införda i katalogen — ännu färre äro utställda. Under tidernas lopp har det
nämligen visat sig, att den stora samlingen, som en mer okritisk tid än vår
så högt skattade, var mycket undermålig, trots de klingande konstnärsnamnen
Rafael, Michelangelo, Correggio, Tizian, o. s. v. — ja, affären var närmast
att likna vid svindel.
Dr Nicola Martelli, professor i botanik, hade utbjudit sin samling till salu.
Den unge medalj gravören Lars Grandel, som ju dock icke kunde sitta inne
med några större förutsättningar att bedömma det konstnärliga värdet och
äktheten av dessa massor av målningar, hade i Rom sett dem. Han, liksom
överintendenten Fredenheim, såg i förvärvandet av den stora kollektionen
ett särdeles gynnsamt tillfälle att i det nybildade K. Museum fylla den be-
tänkliga lucka, som avsaknandet av goda italienska målningar utgjorde. Hem-
kommen 1796 från sin stipendiatresa, öppnade Grandel därför, dels person-
ligen, dels genom svenska konstagenten, Francesco Piranesi, underhandlingar
med Martelli, som förklarade sig villig att avstå sitt galleri mot en årlig liv-
ränta på omkr. 2.115 rdr, att utbetalas så länge han själv, hans hustru eller
någondera av hans två ännu unga söner levde. Martelli hitsände en katalog
över samlingen, man erhöll intyg om dennas anseende i Rom, och franske
målaren Gagneraux samt arkitekterna Sundvall och af Sillén, som också på
platsen haft tillfälle att skåda den underbara samlingen, bekräftade godtroget
Svenska Konstsamlingarnas Historia III. ö.
Sander har i sin märkliga bok “ Nationalmuseum “ ägnat så gott som hela
tredje delen åt den från dr Martelli i Rom av svenska staten inköpta tavel-
samlingen. Icke underligt, ty då och ända in på vårt århundrade, var hela
den sal i museet, som nu upptas av Konstnärsförbundets representanter,
fullhängd med mestadels ur Martellis galleri komna målningar, under det
att av den ursprungligen till nära 500 n:r uppgående kollektionen nu blott
omkr. 25 italienska tavlor och 8 franska (J. Vernet och Claude Lorrain) äro
införda i katalogen — ännu färre äro utställda. Under tidernas lopp har det
nämligen visat sig, att den stora samlingen, som en mer okritisk tid än vår
så högt skattade, var mycket undermålig, trots de klingande konstnärsnamnen
Rafael, Michelangelo, Correggio, Tizian, o. s. v. — ja, affären var närmast
att likna vid svindel.
Dr Nicola Martelli, professor i botanik, hade utbjudit sin samling till salu.
Den unge medalj gravören Lars Grandel, som ju dock icke kunde sitta inne
med några större förutsättningar att bedömma det konstnärliga värdet och
äktheten av dessa massor av målningar, hade i Rom sett dem. Han, liksom
överintendenten Fredenheim, såg i förvärvandet av den stora kollektionen
ett särdeles gynnsamt tillfälle att i det nybildade K. Museum fylla den be-
tänkliga lucka, som avsaknandet av goda italienska målningar utgjorde. Hem-
kommen 1796 från sin stipendiatresa, öppnade Grandel därför, dels person-
ligen, dels genom svenska konstagenten, Francesco Piranesi, underhandlingar
med Martelli, som förklarade sig villig att avstå sitt galleri mot en årlig liv-
ränta på omkr. 2.115 rdr, att utbetalas så länge han själv, hans hustru eller
någondera av hans två ännu unga söner levde. Martelli hitsände en katalog
över samlingen, man erhöll intyg om dennas anseende i Rom, och franske
målaren Gagneraux samt arkitekterna Sundvall och af Sillén, som också på
platsen haft tillfälle att skåda den underbara samlingen, bekräftade godtroget
Svenska Konstsamlingarnas Historia III. ö.