DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.42105#0209
MAGNUS FREDRIK BRAHE
Sveriges förste greve, d. v. s. n:o 1 bland grevarna på Riddarhuset, var
han genom börd och rikedom predestinerad att göra en lysande bana. Där-
till kom att han 1756 fötts postum som son till den ende bäraren av namnet,
tre månader efter det att den 24-årige överste Erik Brahe med sitt huvud
fått plikta för sitt deltagande i sammansvärjningen för konungamaktens ut-
vidgande. Det var därför lielt naturligt att Gustav III redan tidigt skulle
uppmärksamma den unge ädlingen. Denne blev också vid 22 års ålder ut-
nämnd till en av rikets herrar och 1780 till kaptenlöjtnant i livdrabantkåren.
Men därmed avslutade han en mer framträdande offentlig verksamhet, om
man bortser från att han vid riksdagen i Norrköping 1800 spelade en slät
roll som lantmarskalk och tvänne gånger var t. f. universitetskansler i Upp-
sala. Mycket förmögen som han var — han ägde bl. a. Rydboholm, Sko-
kloster och Salsta i Uppland, Skarhult i Skåne och Spiker på Riigen, vilka
två sistnämnda dock såldes, drog han sig tidigt tillbaka till privatlivet, skötseln
av sina många gods och omvårdnaden av en stor tavelsamling, till vilken
han väl lagt grunden redan under vidsträckta ungdomsresor och sedan stadigt
förökat — den dyrbaraste tavlan var dock enligt samtidens åsikt ett i konst-
litteraturen tyvärr okänt landskap, tillskrivet Jacob van Ruisdael, en gåva
av hans granne på landet, brukspatron Knigge von Balthasar, ägaren till
“ Spökslottet “. Brahe hade för övrigt tidigt visat ett utpräglat intresse för
skön konst. Björnståhl, som 1776 råkat honom i London, tillerkänner honom
icke blott “de älskvärdaste egenskaper, ett godt hjärta och ett godt förstånd",
utan tillägger, att han “dörnmer med god smak och redig insigt om de
sköna momenter och konstens mästerstycken". Greve Brahe dog i Stock-
holm 1826.
Sveriges förste greve, d. v. s. n:o 1 bland grevarna på Riddarhuset, var
han genom börd och rikedom predestinerad att göra en lysande bana. Där-
till kom att han 1756 fötts postum som son till den ende bäraren av namnet,
tre månader efter det att den 24-årige överste Erik Brahe med sitt huvud
fått plikta för sitt deltagande i sammansvärjningen för konungamaktens ut-
vidgande. Det var därför lielt naturligt att Gustav III redan tidigt skulle
uppmärksamma den unge ädlingen. Denne blev också vid 22 års ålder ut-
nämnd till en av rikets herrar och 1780 till kaptenlöjtnant i livdrabantkåren.
Men därmed avslutade han en mer framträdande offentlig verksamhet, om
man bortser från att han vid riksdagen i Norrköping 1800 spelade en slät
roll som lantmarskalk och tvänne gånger var t. f. universitetskansler i Upp-
sala. Mycket förmögen som han var — han ägde bl. a. Rydboholm, Sko-
kloster och Salsta i Uppland, Skarhult i Skåne och Spiker på Riigen, vilka
två sistnämnda dock såldes, drog han sig tidigt tillbaka till privatlivet, skötseln
av sina många gods och omvårdnaden av en stor tavelsamling, till vilken
han väl lagt grunden redan under vidsträckta ungdomsresor och sedan stadigt
förökat — den dyrbaraste tavlan var dock enligt samtidens åsikt ett i konst-
litteraturen tyvärr okänt landskap, tillskrivet Jacob van Ruisdael, en gåva
av hans granne på landet, brukspatron Knigge von Balthasar, ägaren till
“ Spökslottet “. Brahe hade för övrigt tidigt visat ett utpräglat intresse för
skön konst. Björnståhl, som 1776 råkat honom i London, tillerkänner honom
icke blott “de älskvärdaste egenskaper, ett godt hjärta och ett godt förstånd",
utan tillägger, att han “dörnmer med god smak och redig insigt om de
sköna momenter och konstens mästerstycken". Greve Brahe dog i Stock-
holm 1826.