Granberg, Olof; Granberg, Olof [Hrsg.]: Svenska konstsamlingarnas historia från Gustav Vasas tid till våra dagar (Band 3): Gustav III - Karl XIII (Stockholm, 1931)

54

sig åtskilligt. Svärfadern, det bottenrika kommerserådet Hebbe, var möjligen
en smula smickrad av att ha överintendenten till måg, men lät icke övertala
sig att för hans räkning öppna på pungen. När Fredenheim närmar sig 40-
talet börjar han därför — för att upphjälpa sina något derangerade affärer —
att känna sig dragen till spekulationer. Han anlägger en “plaitre- och stål-
sabrique“ som, icke minst genom arbetarnas oärlighet vållade honom ständiga
bekymmer1 och gör misslyckade spekulationer i gruvor. Det gick utför med
överintendentens ekonomi. Och inte hjälpte det att han — av ömhet eller
beräkning — sökte pyssla om den sjuklige, men allt knarrigare svärfadern.
Och när herren till Östanå, Tynnelsö, m. m., d. 26 febr. 1803 samlades till
sina fäder, hade Fredenheim ingen fördel därav, ty han dog själv blott åtta
dagar senare, d. 6 mars, kroppsligt och andligt nedbruten av penningebekym-
mer och andra motgångar — ett dystert slut på en så länge solbelyst bana!

1 Jfr min artikel i “Nordisk tidskrift" 1921.