DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.42105#0146
het för saken och att förhandlingarna avbrötos, varigenom man försummade
ett tillfälle att förvärva ett verkligt storartat konstföremål med gamla anor i
svensk konstkultur. Men den som ej tvekade, var chefen för Köbenhavns
museum, Karl Madsen, som fick målningen inköpt för detsamma.1 Och hade
tavlan icke hamnat där, hade den gått till Berlins museum, ty Wilhelm Bode
visste, i motsats till våra konstvänner, att till fullo uppskatta tavlans över-
lägsna egenskaper. Och sedan duken omsorgsfullt och skickligt rengjorts, lyser
den i Statens Museum for Kunst med en intensiv glans, ägnad att städse
förbli en nagel i ögat på svenska konstvänner.
Någon tavla, jämförlig med Jordaens, har samlingen icke längre, men åt-
skilliga verkligt goda. Till dessa kunna i främsta rummet räknas Bartholomeus
Bruyns porträttgrupp “Mor och dotter “, Samuel van Hoogslratens för några
år sedan på en vind på Finspång hittade, i 1809 års katalog uppförda “Sanning-
ens och Rättvisans triumf“, Frans Snyders3 “Hund, som försvarar en köttkorg“
och den Louis De Geer förr tillhöriga “Fallande häger, jagad av falkar“, Paid de
Vos’ “Björnjakt“, och “ V ilds vins j akt “, Lukas Cranachs “Caritas“, Jacob van
Spreuws ytterst intressanta “Målare i sin ateljé “, Jan van Huch ten b urghs
“Landskap med praktkaross och ryttare“, David Teniers d. y:s utmärkta, men
ej den ursprungliga samlingen tillhöriga “S:t Antonii frestelse “, Frangois Ryck-
hals> “Stilleben“, med kökskärl på ett bord, Jacob Jordaens’ för icke länge
sedan av ägaren återfunna “Moses slår vatten ur klippan“, som Tessin om-
nämner i sina sparsamma notiser från Finspång, Barent Gaels två “Mark-
nadsscener“, Philips Wouwermans “Karl, som leder en häst“, Pieter Wou-
wermans3 “Landskap med tre ryttare “, Cornelis Tro o sts för konstnären föga
karaktäristiska “Paulus på ön Melite“, Ottmar Elligers “Badande kvinnor“,
Cornelis Lelienberghs och William Fergusons “Döda fåglar“, samt den säll-
synte Bartolomeus Matons sex genrebilder: “Flicka, som plockar vindruvor“,
“Läkaren“, “Rökande man“, “Frukosten“, och “Konversation“ — de voro ur-
sprungligen tolv, vid vilka Tessin fäste mycken uppmärksamhet. Detta är
den en gång så stora samlingens beaux restes, lyckligtvis högst pietetsfrdlt
vårdade!
Till ett väsentligt högre pris än det, vartill tavlan varit erbjuden “Nationalmusei vänner“.
ett tillfälle att förvärva ett verkligt storartat konstföremål med gamla anor i
svensk konstkultur. Men den som ej tvekade, var chefen för Köbenhavns
museum, Karl Madsen, som fick målningen inköpt för detsamma.1 Och hade
tavlan icke hamnat där, hade den gått till Berlins museum, ty Wilhelm Bode
visste, i motsats till våra konstvänner, att till fullo uppskatta tavlans över-
lägsna egenskaper. Och sedan duken omsorgsfullt och skickligt rengjorts, lyser
den i Statens Museum for Kunst med en intensiv glans, ägnad att städse
förbli en nagel i ögat på svenska konstvänner.
Någon tavla, jämförlig med Jordaens, har samlingen icke längre, men åt-
skilliga verkligt goda. Till dessa kunna i främsta rummet räknas Bartholomeus
Bruyns porträttgrupp “Mor och dotter “, Samuel van Hoogslratens för några
år sedan på en vind på Finspång hittade, i 1809 års katalog uppförda “Sanning-
ens och Rättvisans triumf“, Frans Snyders3 “Hund, som försvarar en köttkorg“
och den Louis De Geer förr tillhöriga “Fallande häger, jagad av falkar“, Paid de
Vos’ “Björnjakt“, och “ V ilds vins j akt “, Lukas Cranachs “Caritas“, Jacob van
Spreuws ytterst intressanta “Målare i sin ateljé “, Jan van Huch ten b urghs
“Landskap med praktkaross och ryttare“, David Teniers d. y:s utmärkta, men
ej den ursprungliga samlingen tillhöriga “S:t Antonii frestelse “, Frangois Ryck-
hals> “Stilleben“, med kökskärl på ett bord, Jacob Jordaens’ för icke länge
sedan av ägaren återfunna “Moses slår vatten ur klippan“, som Tessin om-
nämner i sina sparsamma notiser från Finspång, Barent Gaels två “Mark-
nadsscener“, Philips Wouwermans “Karl, som leder en häst“, Pieter Wou-
wermans3 “Landskap med tre ryttare “, Cornelis Tro o sts för konstnären föga
karaktäristiska “Paulus på ön Melite“, Ottmar Elligers “Badande kvinnor“,
Cornelis Lelienberghs och William Fergusons “Döda fåglar“, samt den säll-
synte Bartolomeus Matons sex genrebilder: “Flicka, som plockar vindruvor“,
“Läkaren“, “Rökande man“, “Frukosten“, och “Konversation“ — de voro ur-
sprungligen tolv, vid vilka Tessin fäste mycken uppmärksamhet. Detta är
den en gång så stora samlingens beaux restes, lyckligtvis högst pietetsfrdlt
vårdade!
Till ett väsentligt högre pris än det, vartill tavlan varit erbjuden “Nationalmusei vänner“.