DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.42105#0181
98
1790—92 högdraget: “Några tavlor, av vilka blott tre eller fyra äro anmärk-
ningsvärda^ Som kollektionens mest betydande arbeten framhålla de La Fosses
porträtt av H. Rigaud, en teckning, tillskr. Rasael, ett sjöstycke av Jan
Wouwermans, en skiss av Pietro da C or tona, två porträtt av Frans Hals,
två mariner av Simonini, “Flykt till Ägypten“, tillskr. Guido Reni, “Kain
och Abel“ av Adrea Sacchi, “Gumma, värmande sina händer“, kallad Gerrit
Bou, men enligt fransmännen av G. Schalken. Märkvärdigt nog upptar Lukas
von Breda ingen enda av sina målningar i de nyss nämnda tidningsartik-
larna. Atterbom omnämner av svenska tavelsamlingar på Gustav III:s tid
blott konungens, Suthers och Bredas. Dansken Kristian Molbechs 1812, d. v. s.
tretton år efter Lukas’ död nedskrivna utlåtande om samlingen, med vilken
sonens samlade tavlor då förenats, lyder: “Icke mycket stor, men mycket
vald“. Han fäster sig i första rummet vid den Dou fortfarande tillskrivna
tavlan, en “Maria bebådelse“ av Cavallini (“ett hjärtligt original“), de två
Frans Hals tillskr. porträtlen, samme mästares bild av en av sina söner, “i
halvt berusat tillstånd, med ett glas i handen“; “ett vackert original“ av
Parmegianino, “två stora, präktiga landskap“, det ena av Jacquesd’ Arthois,
med figurer av David Teniers, det andra av Jan Roth; ett landskap av
Rembrandt, ett aftonstycke med en högst originell kolorit och en underbart
magisk kvällsbelysning, vari ljusdunklet är återgivet med beundransvärd konst
— Breda (d. v. s. sonen Karl Fredrik) anser det vara ett av de yppersta
styckena i sin samling —, två målningar av Backhuysen: ett skepp i storm
och ett annat i stiltje, o. s. v.
Dessa omdömen, som icke fällts av kännare i egentlig mening, äro väl
närmast att anse som återspeglingar av tavelägarens, Lukas’ och Karl Fred-
riks, egna åsikter om resp. konstverk. Utgår man från det sannolika anta-
gandet att i Karl Fredrik von Bredas galleri, över vilket en tryckt, efter
hans egen, vidlyftigare, av sonen John sammandragen katalog finns, de gamla,
nederländska tavlorna i regeln utgjorde arv efter fadern, kommer man, efter
noggrann läsning av förteckningen, till den slutsats, att samlingen visserligen
var ägnad att inge respekt genom några få glansnummer och vackra konst-
närsnamn, men knappast, för övrigt under årens lopp, skiftande så till antalet
målningar som till deras konstverk, men icke i genomsnitt synnerligen bety-
dande. Där var Rembrandt företrädd av sitt ungdomsarbete “Anastasius“,
ehuru detta försvunnit ur kabinettet långt innan de två emigranterna och
1790—92 högdraget: “Några tavlor, av vilka blott tre eller fyra äro anmärk-
ningsvärda^ Som kollektionens mest betydande arbeten framhålla de La Fosses
porträtt av H. Rigaud, en teckning, tillskr. Rasael, ett sjöstycke av Jan
Wouwermans, en skiss av Pietro da C or tona, två porträtt av Frans Hals,
två mariner av Simonini, “Flykt till Ägypten“, tillskr. Guido Reni, “Kain
och Abel“ av Adrea Sacchi, “Gumma, värmande sina händer“, kallad Gerrit
Bou, men enligt fransmännen av G. Schalken. Märkvärdigt nog upptar Lukas
von Breda ingen enda av sina målningar i de nyss nämnda tidningsartik-
larna. Atterbom omnämner av svenska tavelsamlingar på Gustav III:s tid
blott konungens, Suthers och Bredas. Dansken Kristian Molbechs 1812, d. v. s.
tretton år efter Lukas’ död nedskrivna utlåtande om samlingen, med vilken
sonens samlade tavlor då förenats, lyder: “Icke mycket stor, men mycket
vald“. Han fäster sig i första rummet vid den Dou fortfarande tillskrivna
tavlan, en “Maria bebådelse“ av Cavallini (“ett hjärtligt original“), de två
Frans Hals tillskr. porträtlen, samme mästares bild av en av sina söner, “i
halvt berusat tillstånd, med ett glas i handen“; “ett vackert original“ av
Parmegianino, “två stora, präktiga landskap“, det ena av Jacquesd’ Arthois,
med figurer av David Teniers, det andra av Jan Roth; ett landskap av
Rembrandt, ett aftonstycke med en högst originell kolorit och en underbart
magisk kvällsbelysning, vari ljusdunklet är återgivet med beundransvärd konst
— Breda (d. v. s. sonen Karl Fredrik) anser det vara ett av de yppersta
styckena i sin samling —, två målningar av Backhuysen: ett skepp i storm
och ett annat i stiltje, o. s. v.
Dessa omdömen, som icke fällts av kännare i egentlig mening, äro väl
närmast att anse som återspeglingar av tavelägarens, Lukas’ och Karl Fred-
riks, egna åsikter om resp. konstverk. Utgår man från det sannolika anta-
gandet att i Karl Fredrik von Bredas galleri, över vilket en tryckt, efter
hans egen, vidlyftigare, av sonen John sammandragen katalog finns, de gamla,
nederländska tavlorna i regeln utgjorde arv efter fadern, kommer man, efter
noggrann läsning av förteckningen, till den slutsats, att samlingen visserligen
var ägnad att inge respekt genom några få glansnummer och vackra konst-
närsnamn, men knappast, för övrigt under årens lopp, skiftande så till antalet
målningar som till deras konstverk, men icke i genomsnitt synnerligen bety-
dande. Där var Rembrandt företrädd av sitt ungdomsarbete “Anastasius“,
ehuru detta försvunnit ur kabinettet långt innan de två emigranterna och