DOI Seite / Zitierlink:
https://doi.org/10.11588/diglit.42105#0232
128
efter en eldsvåda 1672 om- och nybyggda slott. Galleriet utgjordes, såsom
vi skola se, av en brokig samling, vad de främmande dukarna beträsfar av
tvivelaktiga eller ofta undermåliga saker, som greven dyrt fått betala, men
bland vilka dock lyste några saker av hög kvalité, som likväl icke ensamma
kunde förläna kollektionen den utomordentligt höga rang, man har velat till-
dela densamma. “Blinde excellensen “ var nog mer konstentusiast än konnäs-
sör i egentlig mening.
Den älskvärde och ständigt hjälpsamme excellensen, som på det frikosti-
gaste understödde de konstens adepter, som voro i behov av bistånd och
de voro många, vare sig det gällde studieresor, livsuppehälle eller förmånen
att få sälja till Sävstaholmsgalleriet —, levde i tillbakadragenhet på sitt av
konstverk, böcker, musikinstrument, m. m. fyllda slott, icke besparad två
stora sorger: att genom skiljsmässa berövas sin vackra maka och kusin frihman
Charlotte Bonde, som övergav honom för att gifta sig med greve Karl Henrik
Anckarsvärd, den andra att förlora synen och förmågan att längre njuta av
sina kära hopbragta konstsaker.
“Den gamle excellensen levde nu“, säger Fritz von Dardel,1 “alldeles en-
sam, sullständigt blind, men alltid vid gott lynne. Utom två gamla, origi-
nella söreläsare, hade han härjämte beständigt en liten krets av behövande
lärda och artister omkring sig, vilka underhöllo honom och hngo ersätta
honom en saknad familj. Bland dessa voro hovintendenten von Röölc, en
egendomlig, vithårig gubbe i kalott, med kvinnligt väsen och röst, men med
sin och spirituell konversation; adjunkten Bahr, en stel, något barsk veten-
skapsman, som bröt på gotländska; professor Sandberg, målaren; överste-
löjtnant Coyet, en gammal pratmakare, som talade illa om hela världen;
gamle baron Boije, den kvicke riksdagstalaren; den lille major Lessing, en
fransman, som kommit till Sverige med Karl XIV Johan; förre grosshand-
laren Hummel, en animerad goddagspilt. Alla dessa herrar levde hela eller
större delen av året fritt hos den gästsrie excellensen, antingen i det Bonde-
ska palatset eller på Sävstaholm“.
“Blinde excellensen“, denne ädling i ordets fulla bemärkelse, den vördade
konst- och människovännen, avled 1855. De många fideikommissen över-
gingo då till brorsonen, överstekammarjunkaren greve Gustav Trolle-Bonde,
som inlöste konstsamlingen, vilken icke var fideikommiss och tillökade den
1 “Minnen11, I.
efter en eldsvåda 1672 om- och nybyggda slott. Galleriet utgjordes, såsom
vi skola se, av en brokig samling, vad de främmande dukarna beträsfar av
tvivelaktiga eller ofta undermåliga saker, som greven dyrt fått betala, men
bland vilka dock lyste några saker av hög kvalité, som likväl icke ensamma
kunde förläna kollektionen den utomordentligt höga rang, man har velat till-
dela densamma. “Blinde excellensen “ var nog mer konstentusiast än konnäs-
sör i egentlig mening.
Den älskvärde och ständigt hjälpsamme excellensen, som på det frikosti-
gaste understödde de konstens adepter, som voro i behov av bistånd och
de voro många, vare sig det gällde studieresor, livsuppehälle eller förmånen
att få sälja till Sävstaholmsgalleriet —, levde i tillbakadragenhet på sitt av
konstverk, böcker, musikinstrument, m. m. fyllda slott, icke besparad två
stora sorger: att genom skiljsmässa berövas sin vackra maka och kusin frihman
Charlotte Bonde, som övergav honom för att gifta sig med greve Karl Henrik
Anckarsvärd, den andra att förlora synen och förmågan att längre njuta av
sina kära hopbragta konstsaker.
“Den gamle excellensen levde nu“, säger Fritz von Dardel,1 “alldeles en-
sam, sullständigt blind, men alltid vid gott lynne. Utom två gamla, origi-
nella söreläsare, hade han härjämte beständigt en liten krets av behövande
lärda och artister omkring sig, vilka underhöllo honom och hngo ersätta
honom en saknad familj. Bland dessa voro hovintendenten von Röölc, en
egendomlig, vithårig gubbe i kalott, med kvinnligt väsen och röst, men med
sin och spirituell konversation; adjunkten Bahr, en stel, något barsk veten-
skapsman, som bröt på gotländska; professor Sandberg, målaren; överste-
löjtnant Coyet, en gammal pratmakare, som talade illa om hela världen;
gamle baron Boije, den kvicke riksdagstalaren; den lille major Lessing, en
fransman, som kommit till Sverige med Karl XIV Johan; förre grosshand-
laren Hummel, en animerad goddagspilt. Alla dessa herrar levde hela eller
större delen av året fritt hos den gästsrie excellensen, antingen i det Bonde-
ska palatset eller på Sävstaholm“.
“Blinde excellensen“, denne ädling i ordets fulla bemärkelse, den vördade
konst- och människovännen, avled 1855. De många fideikommissen över-
gingo då till brorsonen, överstekammarjunkaren greve Gustav Trolle-Bonde,
som inlöste konstsamlingen, vilken icke var fideikommiss och tillökade den
1 “Minnen11, I.