Samleren: kunsttidsskrift (5.1928)

En s. k. Deissous. Kristus som Varldsdomaren, infor vilken lungfru Maria och Johannes Doparen slå som fOrbedjare for manskligheten.
På sidorna arkeanglar och aposilar. Novgorod 1400-talet. Tillhor Amanuensen Slig Roth, Goteborg.

I K O N E R N A
DET RYSKA FOLKETS RELIOIOSA BILDER
Av HELGE KJ ELLIN
Professor Helge Kjell in ved Universitetet i Lund skriver til Sam-
leren om den i Vinter afholdte interessante Udstilling af rus-
siske Helgenbilleder (Ikoner) i Kunstmuseet ved Lunds Universitet

SOM mina talesman ståller jag fram for Dig alla
Heliga, de Våsenlosas Skaror, Din Forelopare, de
visa Apostlarna och Din rena, obesmittade Moder.
Anamma, o Du min barmhårtige Kristus, deras
forboner och gor mig, Din tjanare, till Ljusets Barn«.
Så lyder en tacksågelsebon efter Nattvardens begående
i den ortodoxa kyrkan. Den troende vådjar til Gudomen
under åberopande av Gudsmoderns, Johannes Doparens,
apostlarnas och helgonens forboner, och det år denna hel-
gonens formedlingsroll, som ligger till grund for de orto-
doxa kyrkornas och hemmens utsmyckning med målade
helgonbilder. Infor dessa bilder forrattar man sin andakt,
man kysser dem och tånder vaxljus framfor dem, och på
så vis få till slut sjålva bilderna betydelse icke bara som
avbildningar och symboler utan ock som direkta bårare
av Gudomen. Det finns bilder, vilka åro så heliga, att
de målats av sig sjålva, och andra, vilka botat sjuka, talat
eller gjort andra under. Det år ju sjålvfallet, att just så-
dana bilder skola framfor andra ha gjorts til foremål for
de troendes tillbedjan, och åven att varje kyrka fdrsokt
skaffa sig en sådan, for kyrkan sjålv och dess pråster-
skap vålgorande ikon. Ikon år nåmligen nanmet på denna
slags religosa bilder; de allra enklaste och simplaste utgo-
ras endast av ett fårgtryck klistrat på en tråplatta, de
åldre och konstnårligt vårdefullare åro målade, vanligen
i tempera, på en glattslipad kritgrund, varmed en tråtavla
betåckts.
Denna kredering kan ha skett direkt på tråplattan eller
också på en over denna klistrad duk.
Ju heligare en ikon varit, desto mer synes den ha
svartnat genom åren, tack vare vaxljusroken, oljebestånk-

ning och dagligt kyssande, åven tack vare de många fer-
nisslager, varmed den undan for undan betåckts. I många
fall har den också i hedrande och prydande syfte så gott
som helt beklåtts med monsterpråssat silverbleck, så att
endast ansikte och hånder låmnats fria, och kanske hava
de besokande åven till den offrat dyrbara gåvor, såsom
briljantkors, pårlband, ringar, mynt, m. m., vilket allt upp-
hångts framfor bilden. Har en bild vunnit sårskilt stort
anseende såsom helig och undergorande, har det lett till
ett ståndigt kopierande av den, århundrade efter århun-
drade, varvid kopisten alltid stråvat efter att få sin kopia
så lika originalitet som mojligt, enår dårigenom utsikterna
okades for att något av bildens undergorande egenskaper
skulle overflyttas till kopian. Håri får man se en av or-
sakerna till de ortodoxa ikonmålarnas ofta forkåttrade tra-
ditionsbundenhet och trogna fasthållande vid en redan
skapad form. Det år dock denna traditionstrohet, som be-
varat ikonmåleriet från forflackning; når t. ex. i Ryssland
traditionen borjade rubbas på 1600- och 1700-talen genom
upptagande av våsterlåndskt trosinnehåll eller framforallt
våsterlåndsk naturalism i formen, då var också vågen till
ikonkonstens degenerering given.
Den ovan omtalade mångkopieringen av vissa heliga
ikoner gor, att man tack vare dessa kopior kan eller borde
kunna — ty ikonforskningen har ånnu knappast hunnit så
långt — folja dessa ikoners utseende och dårined konst-
historia allt långre och långre tillbaka i tiden. Han har istal-
let valt en radikalare våg, att genom rengoring och avlågs-
nande av påmålningar från ikonerna soka få fram det
ursprungliga utseendet. I många fall har det nåmligen
visat sig, att en bild varit overmålad icke bara en utan

97