Samleren: kunsttidsskrift (5.1928)

GOYAS MALNING AR
Professor, Direktør for Kunstmuseet i Gøteborg, Axel L. Romda hl, en af Skandi-
naviens fineste Kendere af spansk Malerkunsts Historie, skriver om Goya som Maler

FRANCISCO GOYA var en spansk målare som Ievde
på 1700-talet och under 1800-talets forstå årtion-
den. Detta banala konstaterande av de enkla bio-
grafiska fakta och data ger båttre ån det annat
nyckein till Goyas konstnårliga egenart. Konstnåren ar
icke mojlig annat ån just dår och just då.
Hans målerkonst har visserligen tagit emot intryck från
andra hålla, framfor allt
från Tiopolo, men den har
sina rotter, både tekniskt
och psykologiskt i Spanien, i
dess nationella lynne och
konstnårliga traditioner. —
Goya har studerat och be-
undrat Velasquez och har
lårt av honom och anslutit
sig till honom, medvetet och
omedvetet. Det ligger nåra
till hånds att jåmfora hans
kungliga jågare med hun-
den vid fotterna och sierran
i bakgrunden med Velas-
quez. Det år icke svårt att
påvisa att han tillgodogjort
sig behandlingen av inom-
lmsbelysningen i Las Meni-
nas, det år troligt att den nå-
stan utmanande sakligheten
i hans portråttposer hånger
samman med den store fore-
gångarens sått att stålla upp
sina drottningar och infan-
ter. Goyas grå och olivgro-
na och svarta toner åga ett
visst tycke av dennes kolo-
rit, pånselforingens bredd
och såkerhet av hans tekni-
ska måsterskap. Men frånd-
skapen beror i grund och botten mera på inre forutsåttnin-
gar ån av påverkan. Man påverkas, har det blivit sagt en-
dast av det beslåktade. Om Goya icke sett Velasquez,
skulle han icke i det våsentliga varit annorlunda. Det av-
gorande år hans spanska bord. Goya år bonde, spanjoren
ar bonde, hidalgo eller pråst, och om han år riddare, om
han år munk, år han i alla fall bonde forst och sist. Bondens
grundsyn år realistisk. Han år bunden av verkligheten mera
ån han ålskar den. Han våljer icke det vackra och ryggar
icke undan for det fula. Han tar det obscena och det grås-
liga lika sjålvklart -— det år så och kan icke vara annor-
lunda. Det oblygt sinnliga kan bereda honom en viss for-
lustelse. Ohyggligheterna ser han i ansiktet med en obe-
rordhet som kunde tydas som grymhet, om den ej berodde
på fatalism och hårdade nerver. Vårldens gång ser han
från sin egocentriska synpunkt. Han håmtar vatten for att
slåcka forst då det brinner i hans egen knut. De store må

bråka och slåss, riken må ramla. Bonden håller sig till den
av Gudi insatta overheten så långe den sitter, och han tar
vapen i hånd endast for att vårja hem och hård. Till dessa
grunddrag av bondekaraktåren som man återfinner litet
varstådes dår en bondebefolkning ånnu lever kvar i sin
oberordhet kommer i Spanien en religios devotion med
stark dragning åt det mystiska och visionåra och den glådje
åt blod och lidande som ta-
git sig uttryck i autodafeer
och tjurfåktningar och som
dokumenterat sig i blodan-
de krucifix och bilder av
marterade helgon. Den
handfasta realismen år ett
grunddrag i spansk konst.
Hos Velasquez har den for-
finats och blivit presentabel
vid hovet, men det sitter
dock mer kvar av kårv
verklighet i hans måleri ån
som kan utletas ur all vårl-
dens sammanlagda hov-
konst for ovrigt. Zurbaran
år vål den mest utpråglade
representanten for denna
verklighetskårlek som kunde
synas torr om den slåppte
forbindelsen med det hem-
lighetsfulla inre liv som icke
ses men anas. Mystiken,
det visionåra, går i den
spanska konsten hånd i
hånd med realismen — »la
vida es sueno«, och tvårt-
om, drommen år levande
verklighet. Ha vi icke i
denna karaktåristik redan
funnit mycket som låter oss
forstå det såregna hos den geniale bondsonen från Fuente-
todos? Men denna bondson blev icke stannande i sin by
och inom dess begrånsade horizont. Han kom ut i vårl-
den, han fick del av sin tids bildning, levde med de store
ock kom, vare sig han ville eller inte, att se in bakom ku-
lisserna i statsstyrelsen och samhållslivet. Vad han dår såg
var ågnat att upprora åven den som icke var moralist.
Finge man tro skvallret och de romantiserade biografierna
— vilket man visserligen icke får — skulle Goya sjålv ha
varit en mycket vidlyftig herre, en kvinnotjusare och
slagskåmpe av ansenliga dimensioner. Men åven om man
håller sig till de fakta som kvarstå når man dragit ifrån
det losa pratet, biir det klart att Goya tjutit med ulvarna,
att han med frisk aptit åtit av de fat som dukades fram
och som åndå voro domda att skovlas. Han kunde forbe-
hålla sig sin mening om vårdfolket och sållskapet. Han
kunde ej låta bli att se och att gora sina reflektioner. Han


Ir‘. .IT' ,/t
Ur freskarna i San Anion de la Florida

151